Varför gamla programmeringsspråk från 1960-talet fortfarande driver kritisk infrastruktur

När du tar ut pengar i en bankomat, bokar en flygbiljett eller får din lönespecifikation, är chansen stor att transaktionen i bakgrunden hanteras av kod skriven på 1960-talet. Programmeringsspråk som COBOL och Fortran betraktas av många som teknologiska fossil – ålderdomliga relikter som borde ha ersatts för länge sedan. Ändå pulserar de fortfarande i hjärtat av banker, myndigheter och flygbolag världen över. Hur kan det komma sig? Svaret handlar inte om nostalgi, utan om stabilitet, tillförlitlighet och de enorma risker och kostnader som en migrering till moderna system faktiskt innebär.

Stabilitet framför modernitet – när det gamla är det säkra

Inom mjukvaruutveckling finns ett begrepp som kallas ”if it ain’t broke, don’t fix it”. Få platser illustrerar detta mer träffande än de system som styr världens finansiella infrastruktur. Banker, försäkringsbolag och statliga myndigheter förlitar sig dagligen på system byggda i COBOL och Fortran – språk vars rötter går tillbaka till en tid då datorer tog upp hela rum och internet inte ens existerade som idé.

Varför stabilitet värderas högre än innovation

Det kan tyckas paradoxalt att en bransch driven av teknologisk utveckling håller fast vid decennier gammal kod. Men förklaringen är enkel: systemen fungerar. Inte bara fungerar – de fungerar exceptionellt väl under extremt höga belastningar. COBOL-baserade system hos amerikanska banker bearbetar uppskattningsvis 95 procent av alla bankomatuttag och hanterar transaktioner värda biljoner dollar varje dag. Det är en prestanda som moderna system ännu inte bevisat att de kan matcha i samma skala och med samma felmarginal.

Tillförlitlighet är en egenskap som tar decennier att bygga upp. De gamla systemen har genomgått otaliga stresstester, buggfixar och justeringar under sina år i drift. Varje kant-fall, varje ovanlig transaktion, varje systempåfrestning har identifierats och hanterats. Resultatet är en kodmassa som är otroligt vältestad och förutsägbar – något som ett nytt system aldrig kan vara från start.

Kostnaden för att byta kurs

En övergång till moderna system handlar inte bara om att skriva om kod. Det handlar om att förstå vad den befintliga koden faktiskt gör – och det är långt ifrån självklart. Många COBOL-system har byggts på och modifierats i över femtio år, av hundratals olika utvecklare med varierande dokumentationsvanor. Affärslogiken är djupt inbäddad i kod som ingen längre fullt ut förstår.

Kostnaden för en fullständig migrering är svindlande. När staten Kalifornien försökte modernisera sitt arbetsförmedlingssystem visade det sig kosta flera gånger mer än beräknat och tog år längre än planerat. Liknande historier upprepas i organisation efter organisation världen över. Risken för fel under en migrering är inte hypotetisk – den är väldokumenterad och verklig.

Det handlar också om timing. Finansiella system kan sällan stängas ner för underhåll. De måste fungera dygnet runt, året om. Att migrera ett sådant system utan avbrott är en logistisk och teknisk utmaning av enorm magnitude. Många organisationer gör den rationella kalkylen: kostnaden och risken med att byta överstiger långt kostnaden och risken med att behålla det gamla.

Stabilitet är helt enkelt ett affärsvärde. Och i en värld där ett banksystems nedgång kan få globala konsekvenser, väger det tungt.

Miljarder rader kod som ingen vågar röra

Föreställ dig ett bibliotek fyllt med böcker skrivna på ett språk som allt färre kan läsa, där böckerna dessutom är sammanlänkade med varandra på sätt som inte är dokumenterade. Att ta bort en bok kan få hyllor att rasa. Att ändra en mening kan påverka berättelser i helt andra delar av biblioteket. Det är ungefär så det ser ut inne i kärnsystemen hos många av världens största institutioner.

Den osynliga infrastrukturen under ytan

Uppskattningar talar om att det finns över 800 miljarder rader aktiv COBOL-kod i drift globalt. För att sätta det i perspektiv: det är mer kod än vad som finns i hela Googles sökmotor, flera gånger om. Denna kod hanterar inte perifera funktioner – den hanterar löner, pensioner, skattebetalningar, sjukförsäkringar och flygtrafik. Det är samhällets digitala ryggrad, osynlig för de flesta men fundamental för allas vardag.

Det som gör situationen extra komplicerad är att systemen sällan är isolerade. De kommunicerar med andra system, som i sin tur kommunicerar med ytterligare system. En enda förändring i ett COBOL-program kan skicka oförutsedda vågor genom ett helt ekosystem av beroenden. Ingen har en komplett karta över alla dessa samband. Ofta saknas till och med dokumentation för de enskilda systemen.

När förståelsen försvinner med pensionärerna

En av de mest alarmerande aspekterna av situationen är att kunskapen om dessa system är djupt personlig. Den sitter hos erfarna utvecklare som spenderat decennier med att lära sig systemens egenheter, quirks och odokumenterade beteenden. När dessa personer pensionerar sig tar de med sig en förståelse som inte går att ersätta genom att läsa en manual – för manualen existerar ofta inte.

Under covid-19-pandemin avslöjades detta problem på ett dramatiskt sätt. När arbetslösheten sköt i höjden i USA tvingades delstater som New Jersey och Connecticut offentligt vädja om hjälp från COBOL-programmerare som gått i pension. Systemen för arbetslöshetsunderstöd – byggda på 1960- och 1970-talsteknik – kraschade under belastningen eller kunde inte hantera de nya reglerna. Pensionerade utvecklare, många i sjuttio- och åttioårsåldern, fick rycka in för att hålla systemen igång.

Situationen pekar på en djup sårbarhet. Det är inte bara koden som är ålderdomlig – det är hela kunskapsbasen kring den. Och den kunskapsbasen krymper för varje år som går. Institutioner som i decennier skjutit moderniseringsfrågan på framtiden börjar nu inse att fönstret för en kontrollerad övergång håller på att stängas.

Ändå fortsätter många att vänta. Kostnaden för att agera känns för stor, risken för hög, prioriteringen för låg. Och så länge systemen faktiskt fortsätter att fungera finns det alltid ett annat projekt som verkar mer angeläget. Koden tickar vidare, år efter år, utan att någon riktigt vågar röra den.

Bristen på COBOL-utvecklare – en tickande tidsbomb

Det finns yrken som försvinner för att tekniken gör dem överflödiga. Och sedan finns det yrken som försvinner trots att behovet av dem är större än någonsin. COBOL-utvecklare tillhör den andra kategorin. Efterfrågan på kompetens inom detta femtio år gamla programmeringsspråk är på sina håll akut – men rekryteringsbasen krymper stadigt, av den enkla anledningen att de som kan det börjar bli gamla.

Ett kompetensglapp som växer för varje år

Medelåldern bland aktiva COBOL-utvecklare i världen beräknas ligga över femtio år. En betydande andel är i sextio- eller sjuttioårsåldern. Inom loppet av ett decennium kommer stora delar av denna grupp att ha lämnat arbetsmarknaden. Problemet är att det inte finns någon ny generation redo att ta vid. Få universitet undervisar i COBOL idag. Få unga utvecklare väljer frivilligt att lära sig ett språk som uppfattas som obsolet, med en arbetsmarknad som inte erbjuder den glamour eller de lönenivåer som råder inom exempelvis webbutveckling eller artificiell intelligens.

Det är en klassisk moment 22-situation. Företag vill inte investera i COBOL-utbildning eftersom de på sikt vill migrera bort från tekniken. Unga utvecklare vill inte lära sig COBOL eftersom det verkar som en återvändsgränd. Och samtidigt fortsätter de kritiska systemen att kräva underhåll, uppdateringar och vidareutveckling – år efter år.

Vad som faktiskt krävs för att hålla systemen vid liv

Underhåll av COBOL-system är inte passivt. Det handlar om aktiva insatser för att anpassa systemen till nya regelverk, nya säkerhetskrav och förändrade affärsbehov. När en ny skattelag träder i kraft måste koden uppdateras. När ett nytt betalningssystem introduceras måste integrationer byggas. Det är ett kontinuerligt arbete som kräver specialistkunskap.

De organisationer som hanterar situationen bäst är de som tagit problemet på allvar i tid. Vissa har infört interna utbildningsprogram där yngre utvecklare paras ihop med erfarna COBOL-programmerare för att absorbera kunskap innan den försvinner. Andra samarbetar med företag specialiserade på COBOL-konsulttjänster. Några få har börjat använda automatiserade verktyg för att dokumentera och analysera gammal kod, i hopp om att göra den mer begriplig för en ny generation.

Men dessa åtgärder räcker sällan fullt ut. Det finns dessutom en rad utmaningar som är gemensamma för organisationer som är beroende av äldre system:

• Svårigheten att rekrytera kompetens när löneförväntningarna hos de få tillgängliga specialisterna är höga.
• Bristen på dokumentation som gör upplärning extremt tidskrävande.
• Risken att nyckelpersoner slutar eller blir sjuka utan att kunskapen hunnit överföras.
• Svårigheten att motivera ledningen att investera i ett system man ”snart ska byta ut ändå”.
• Den ökande frekvensen av säkerhetsproblem i gamla system som inte designades för ett uppkopplat hot-landskap.

Sammantaget skapar detta en situation som många experter beskriver som ohållbar på lång sikt. Frågan är inte längre om krisen kommer – utan när den slår till på allvar, och om institutionerna kommer att vara förberedda när det sker.